Vad händer när frågan vi ställer oss är fel?
I min värld, i konsultens värld, sätts en ära i att ställa kraftfulla frågor i precis rätt ögonblick. Det finns en nästan mytisk tro på den rätta frågans förlösande kraft. Det är den tajmingen som kunden förväntar sig och betalar för.
”När börjar och slutar en våg?” är en sådan fråga med förlösande potential. Inte för att det är rätt fråga att ställa, utan för att den så tydligt visar konsekvensen av att ställa FEL fråga, och göra det under en längre tid.
Låt mig berätta varför…
Herr Palomars öde
Det var på en workshop i Köpenhamn förra året som jag först kom i kontakt med frågan om vågens början och slut. Vi var ett 40-tal skandinaviska organisationskonsulter som samlats för att utforska ett nytt sätt att förstå komplexitet i små och stora förändringsprocesser.
Vid morgonreflektionen dag två berättar en av de danska konsulterna om den italienske författaren Italo Calvino och dennes romanfigur Herr Palomar.
Herr Palomar hade föresatt sig att besvara frågan "När börjar och slutar en våg?" och tillbringar därför en vacker sommardag på en solig sandstrand. Kanske var det för att jag själv befann mig i ett kallt novembermörkt Köpenhamn som Herr Palomars öde berörde mig så starkt. Bilden av Herr Palomar på stranden, i stånd med att skapa sann kunskap om vågen genom att "fånga alla dess samtidiga beståndsdelar utan att försumma en enda" (s8.), gjorde mig mycket sorgsen. För istället för att tillbringa en dag med att se ut över havet och vågorna och känna solen som värmer, en ljummen vind och len sand mellan fingrarna; istället för att lämna stranden uppfylld av havets storslagenhet och av den salta doften av hav och tång; istället för att lämna med rymd i sinnet, värmd själ och lätt hjärta går Herr Palomar hem "med nerverna lika spända som när han kom och ännu mer osäker på allt." (s.12)
Att gå miste om det storslaget vackra
”När börjar och slutar en våg?” är en kraftfull fråga för den visar på det dåraktiga i att förlora sin dag, sitt liv åt ett sådant företag. Herr Palomar ägnar dagen åt att försöka fånga, en gång för alla, detta fenomen så att han kan säga att han förstår det, och i takt med att hans tvivel gror, växer också hans beslutsamhet. Om han bara kunde begränsa sina observationer till "låt oss säga tio meter kust och tio meter hav, kan han få till stånd en sammanställning av alla vågrörelser som upprepas där med olika frekvens inom en given tidsperiod.” (s.10)
En kan välja att skratta, gråta eller för den del vara likgiltig inför Herr Palomar som med sina underliggande antaganden om verklighetens natur och hur en kan få vetskap om den, missar vad vi som betraktare intuitivt kan känna är det viktiga, det potentiellt värdefulla vid besöket på stranden. I sitt försök att stänga in vågen i dess början och slut, släcker han ner de organ, hjärtat och själen, som bäst kan förnimma dess varande och tillblivelse.
Herr Palomar letar efter den bästa utkiksplatsen men sluter sig själv för att ta in det som finns att varsebliva. Frågan "När börjar och slutar en våg?" stänger ute horisontens löfte, havets doft och solens strålar och klassar dem som ovidkommande ty Herr Palomar är upptagen av det han satt sig för att göra och inte intresserad av "vaga sinnesförnimmelser" (s.7).
När det viktigaste är osynligt för ögonen
Det är lätt att stå vid sidan och se konsekvensen av Herr Palomars fråga: ”Om det inte vore för hans otålighet att nå ett fullständigt och slutgiltigt resultat i sin visuella verksamhet, skulle betraktandet av vågorna vara en mycket vilsam övning för honom och kunna rädda honom från neurasteni, infarkt och magsår.” (s.10)
Men för mig är det också lätt att se kopplingen till min verklighet och det var så frågan drabbade mig i Köpenhamn:
Hur ser det egentligen ut i min vardag? Hur mycket tid spenderar jag på att försöka fånga och förstå; att identifiera och redan ut så att jag sen kan gå vidare, ta mig framåt i världen?
Hur ofta går jag inte miste om det som verkligen är värt att uppmärksamma och förnimma? I mina vardagliga interaktioner, i mina relationer och uppdrag? I mitt liv? Hur ofta missar jag lösningen eller är med och skapar problemet genom att krampaktigt försöka få fatt i det faktiska, det jag kan veta och kontrollera?
"….det är bara med hjärtat man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen." (s.72) lär sig Lille Prinsen i Antoine de Saint-Exupérys saga. Så… vilket sinne känner vi med i vår vardag? Vad lyssnar vi efter? Vad skulle hända om vi höjde blicken? Vad skulle vi då komma i kontakt med? Vilken verklighet och dimensioner?
När frågan förblindar
Vad Herr Palomar upptäcker den där dagen på stranden, är att hans ansats gör honom blind för havets relationella beskaffenhet, dess osvikligt flytande gränsdragningar. Därför är hans ansträngningar utan lön:
”Man kan, med ett ord, inte iaktta en våg utan att ta med i beräkningen de komplicerade faktorer som medverkar till att forma den och de likaledes komplicerade den ger upphov till. Dessa faktorer varierar ständigt, varför en våg alltid är olik en annan våg; men det är också sant att varje våg är lik en annan våg, även om den inte är omedelbart närliggande eller efterföljande; det finns alltså former och led som upprepar sig, även om de är oregelbundet fördelade i rum och tid.” (s.8)
Ska vi nöja oss med en dag på stranden?
Jag hade kunnat sluta min berättelse här och låta den stanna vid en uppmaning att vara mer närvarande, att se mer, att inte gå miste om det vackra i dagliga möten. Ni skulle då kunna arkivera den som en nyttig påminnelse om att även se med själ och hjärta, att inte förlora er i detaljer utan ta ut perspektiven med jämna mellanrum. Vi hade kunna nöja oss med det och efter vår imaginära dag på stranden gå tillbaka till jobbet och fortsätta stycka sönder dagen, stycka sönder verkligheten, stycka sönder våra upplevelser för att kunna kontrollera det oförutsägbara och ofattbara som är livet.
För visst har det storslagna, det poetiska och sköna en given plats i världen; det ger oss ett andrum för att orka göra vårt jobb. Men vad jag vill förmedla, är att det kan vara mycket mer än ett rum dit vi går ibland för att hämta andan. Det finns utrymme för andra sinnen, för andra former av varande, andra sanningar i den värld vi befinner oss i mellan 9-17.
Faktum är att de fenomen och utmaningar vi idag möter - de hav och vågor vi brottas med - bäst kan förstås, förnimmas och ledas, om vi slutar ställa oss frågor om dess början och slut och istället kastar oss ut i vattnet och låter oss drabbas av de upplevelser och lärdomar som uppstår i mötet.
En värld där det ofattbara har en självklar plats
Detta för mig tillbaka till där jag började min berättelse, till Köpenhamn och den workshop som Patricia Shaw, professor vid University of Hertfordshire och grundare av "The Complexity and Management Center" kallat oss till.
Vi sitter i en trång vindslokal i VerdensKulturCentret. Det är Allhelgonnahelg. Vi är där för att med hennes hjälp, stanna upp och uppmärksamma vilken förståelse av verkligheten vi utgår från när vi gör vårt arbete; vilka antaganden som styr oss när vi, inom oss, väljer en fråga före en annan, ett rätt ögonblick framför ett annat; hur vi beslutar vilka observationer och frågor som är relevanta och vilka vi kan låta oss gå förbi; vi är där för att öppna upp för möjligheten att ställa andra förlösande frågor - till oss själva och till de vi jobbar med.
"Vi är vana att tänka på, se och uppleva verkligheten som om den bestod av separata TING, avskilda från oss själva och som behöver ledas." säger Patricia Shaw och ger oss ett enkelt papper med fram- och baksida. På den ena sidan står beskrivet några antaganden kring förändring som utgår från den ”traditionella” linjära världsbild som de flesta verktyg och förklaringsmodeller vi använder oss av grundas i. Hon fortsätter: ”Komplexitetsteori vill bjuda in er att tänka på, se och uppleva verkligheten som ett flöde mönstrade händelser och aktiviteter, i vilket vi är olösligt uppbundna." och så vänder hon på bladet.
En ständig förhandling
Två möjliga dagar på stranden. Två möjliga utgångspunkter. Den ena leder till att vi mer ägnar tiden åt att försöka lösa problem och besvara frågor likt "När börjar och slutar en våg?"; den andra till att vi utforskar mysteriet som är havet genom att vara där på stranden, insupa dagen med alla sinnen vi har oss tillgodo, öppna för vilka frågor vi än kommer därifrån med.
Det är en återkommande förhandling - vilken sorts dag på stranden vill jag ha och tillåts jag ha idag? Jag har brottats länge med hur jag ska förhålla mig till den värld jag lever och verkar i och trots att jag lever med strävan att tillbringa mer tid att utforska mysterier har jag förstått att det alltid kommer vara en ständig (inre och yttre) brottningsmatch.
"Riktigt goda samtal" - en personlig inbjudan
Den här texten är min personliga inbjudan till dig. MiL Foundation Forum bjuder under hösten in till att utforska och skapa mening kring komplexitet och kontroll i den organisatoriska verklighet vi lever i idag.
Jag är värd för MiL Foundation Forums workshop på Världskulturmuséet i Göteborg den 24 november 2014. Jag hoppas på många "riktigt goda samtal". Du vet, utforskande samtal där en kommer i kontakt med sig själv, andra och den verkliga frågan; samtal där en får korn på något och fylld av energi vill fortsätta prata även när dagen är slut; samtal där en återvänder hem med halvfärdiga tankar som en vill involvera andra i. Den sortens samtal hoppas jag på vid vår workshop: "Att leda verksamhet är komplext ... men måste det också vara komplicerat?"
Johanna Steen, MiL Institute
Johanna Steen, Programchef och handledare i MiL Institute. Utbildad psykolog med ideell bakgrund som idag designar och genomför ledarskapsprogram för en rad svenska företag, samt är programchef för MiLprogrammet för nya chefer.
Johanna värderar nyfikenhet, lek och reflektion högt och som passionerad improvisatör strävar hon efter att leva enligt improvisationsteaterns principer: ”Lyssna!” ”Bejaka!” ”Våga vara enkel!” ”Släpp kontroll!” ”Fira när du misslyckas!”
Samma principer ligger till grund för hennes arbete att rusta chefer och grupper att möta verksamhetens komplexitet och ovisshet - inte med rädsla och kontroll - utan med en stark organisatorisk gemenskap där tillit och deltagande lägger grund för framgång.
Att skapa förutsättningar för samverkan och lärande både inom och över traditionella organisationsgränser är en central utmaning för framtidens ledarskap.
Tid: 25-26 januari 2016
