Livet är utmanande nog – har jag verkligen lust att utvecklas just nu?
I efterhand är det väldigt lätt att förstå allt eller hur? Alla händelser, trådar och lager av relationer, möten och människor som knyts ihop och plötsligt har en mening.
När jag för några år sedan befann mig mitt i brinnande förändring med ett för stort uppdrag och utan att (på riktigt) förstå vad i hela världen jag gett mig in i, fick jag av en slump en chans att hoppa på MiLprogrammet för nya chefer som deltagare. Jag hade knappt förstått att jag var chef, jag visste inget om ledarskap (allra minst om mitt eget ledarskap) och jag vandrade runt på det stora möbelföretaget med ett fake-smile och tänkte att “Snart – snart kommer någon att upptäcka att jag inte har en aning om vad jag håller på med”. Jag var egentligen inte sugen på ännu en utmaning (livet var utmanande nog..) men tänkte att jag nog inte har ett val och fattade att det inte är så många gånger i livet som en arbetsgivare slänger en ettårig utbildning i knäet på en. Jag tog chansen. Jag tog chansen. Vilken nåd att jag tog chansen.
Jag förstod varför vissa delar av jobbet triggade rädsla och andra gav energi
Jag lärde mig så mycket. När jag nu ska försöka återge det i ett blogginlägg så känns det omöjligt. Men jag ska försöka krama essensen ur min story. Håll till godo: Jag lärde mig framförallt att allt inte är så komplicerat som jag först trodde. Att något så svårt som “Närvaro” på jobbet kan vara att titta varje medarbetare i ögonen och säga hej varje morgon. Jag lärde mig att feedback var ett verktyg för utveckling och teambygge – inte en stund för kritik eller ryggdunk. Jag lärde mig varför vissa delar av mitt jobb, vissa beslut, vissa möten, vissa processer var svåra, triggade rädsla och andra gav mig energi och kunde utföras med lätthet. Jag fattade på riktigt att det jag är bra på är det som ger mig energi och det som ger mig energi gör mig bra. Att min historia, mitt bagage är min styrka, inte min svaghet. Jag lärde mig detta: Att för mig handlar det mesta om värderingar. Om att förstå vem jag är som människa och som ledare och att inte göra våld på det. Jag lärde mig att jag inte är ensam. Att vi är så många som känner och tänker på samma sätt. Som genomlider samma rädslor, har samma ångest för att misslyckas och samma fruktan att inte vara bra nog. Jag lärde mig att det är ok att vara sårbar och öppna upp. Jag lärde mig att det är fantastiskt att coacha men också oerhört viktigt och värdefullt att som ledare bli coachad.
Jag vågade stanna upp och reflektera för första gången i mitt liv. Jag vågade ge mig ut på slak lina och luta mig in i en process som jag inte hade kontroll över.
I en tid där du som ledare är utsatt och under press, kan kunskap vara nyckeln till en friare och friskare tillvaro
Jag är helt säker på att på många sätt förändrade denna resa mitt liv. Kanske den också räddade mitt liv. Det låter dramatiskt men i en tid där man som ledare är väldigt utsatt och många gånger under enorm press, kan kunskap vara nyckeln till en friare och friskare tillvaro. Kunskap om team, kommunikation, värderingar och det egna ledarskapet gjorde mig till en en ledare som vågar vara sårbar och ibland modig. Som förstår mig själv. Och som vågar be om hjälp. Och det betyder allt.
Med MiLprogrammet för nya chefer fick jag möjligheten att utforska allt detta. Efter min ledarskapsutbildning har jag fortsatt att utforska mitt ledarskap. Med MiL Institute både som kursare och som programchef, genom coaching av andra och genom att själv bli coachad, genom litteratur och genom reflektion och meditation. Om du får chansen så tycker jag du ska ta den. Det kommer att vara läskigt, jobbigt och frustrerande. Det kommer att vara roligt, spännande och utvecklande. Du kommer ut på andra sidan som en starkare, tryggare ledare. På köpet kommer ett nytt nätverk med personer i samma situation som du – där flera kommer att bli vänner för livet.
Vill du veta mer?
Prata med min goda kollega Jessica som ansvarar för ledarskapsprogrammet. Du når henne på jessica.bresby@milinstitute.se eller 040-10 50 16.
Varma hälsningar
Alexandra Åbrandt